Katedralskolan i Lund har en jättebra kurs för sina ungdomar såg jag i HD idag.  Sådana övningar borde varje högstadium och gymnasium ordna. Det är viktigt att vi lär oss att inte vara rädda för att tala offentligt och våga hävda vår åsikt, hylla någon, hålla föredrag etc.

För mig var det en pina att våga säga något på möten på jobbet eller i föreningar. Men jag kämpade på och det gick bättre och bättre. Nu på gamla dar har jag inga problem med att upphäva min röst i vilket sammanhang som helst om jag känner ett behov av att yttra mig. Men det är sorgligt att man inte fick bättre träning när man var ung.

På avskedsmiddagen i Toscana härförleden sprang kollegerna till vår guide Börje Magnusson runt och försökte få någon att tacka honom. De tyckte att någon som inte kände honom borde säga något. Alla de frågade sa nej och då sa jag att jag kunde göra det och reste mig snabbt så jag inte skulle ångra mig. Jag berättade att Olle och jag varit rädda för att det skulle bli för torrt och tråkigt med en konsthistorieprofessor som guide, men huj vad vi bedrog oss. Börje berättade engagerat och medryckande och med humor och fick även oss att bli intresserade. Så jag tackade honom för en intressant och rolig vecka och utbringade en skål. Talet blev inte så långt, men uppskattat och jag fick en stor kram av Börje.

Nu för tiden vågar jag också säga något uppskattande till vilt främmande människor, t ex om de har något som jag tycker är snyggt på sig, eller om de gör något bra. Alla blir jätteglada och jag också. Men jag aktar mig för att säga något om sådant som jag inte tycker om, om det inte är en debatt förstås. Kanske för att rädda någon som blir påhoppad, eller någon som är elak mot barn. Då tänder jag!