Nu har jag läst den andra boken i serien om de två väninnorna Elena och Lina.

Lina är gift med en grannpojke och insyltad i allehanda skandaler. Maffian är insyltad i alla affärer i grannskapet och styr och ställer i deras liv. Elena fortsätter sin skolgång och lyckas studera, sommarjobba, bli kär, bli av med sin oskuld mm. Hela tiden dras hon tillbaka till sin väninna och hennes våldsamma liv, samtidigt som hon vill komma ifrån eländet i barndomskvarteren.

Elena lyckas få en friplats på universitetet i Pisa och får för första gången ett eget rum och möjlighet att frigöra sig från Neapel. Hon lär sig prata utan dialekt och får en fästman vars familj är akademiker och har ett helt annat liv. Hon klarar sin examen och frågan är vad hon ska göra sedan. Hur denna delen slutar vill jag inte avslöja.

Språkets betydelse för högre studier är något jag aldrig tänkt på. All min utbildning har jag fått i Skåne och skånskan har aldrig varit ett problem i studierna. I skrift använder man rikssvenska och det har aldrig varit ett problem. Men är man så fattig som Elenas familj, inte läser varken tidningar eller böcker och TV fanns inte på 60-talet, så har man bara den dialekt som talas i de kvarter där man bor och av all släkt och vänner. Då kan man förstå att det blir som ett annat språk med riksspråket och ett svårt hinder vid högre studier.

Det våldsamma familjelivet och förhållandet mellan man och kvinna i den tidens Neapel sänder kalla kårar nedför ryggen. Livet i Sverige känns tryggt och ombonat.

Det ska bli spännande att läsa tredje delen. Den här får nio stjärnor av mig.